Tänker på kort rakt hår, en ny ring i örat och kanske en tatuering på armen. En detaljerad, lite äcklig men original. Känns som det bästa jag hade kunnat skaffa. Inser att de nakna, bleka jag så länge velat ha, att jag aldrig kommer kunna få det ändå. Jag är hårig och prickig och torr och framför allt inte blek. Inte ljus, porslinsdockevit genomskinlig hud, inte skör. Mitt hår är tovigt och min kropp gör som den vill och jag är inte skör.
Sitter och skriver på CV:t och tittar på jobb och försöker anordna utbildning och jobb efter prioritet. Mest aktuellt först. Aktuellt för jobbet du söker. Hur ska jag veta hur sådant funkar och hur ska jag veta vad gubbarna däruppe vill ha av mig. Vet inte ens vad jag själv vill ha av mig. Hur funkar vuxencirkusen? Jag förstår inte.
Behöver jag ens säga att allt jag kan tänka på är hur jag vill ha de där magiska sommardagarna alla går och väntar på. Jag vet att de kommer. Som när vi drog ut madrasserna och täckena och satt utomhus med bubbel och rosévin och lyssnade på musik och pratade tills klockan blev två och vi kom ihåg att vi lovat varandra att nattbada så vi sprang ner till stranden och sprang ner i vattnet och det var så jävla kallt men badade gjorde vi iallafall och sedan trängde vi oss alla tre ner i min systers 80-säng och tänkte att man ångrar aldrig ett bad. Eller den kvällen på Livias landställe när jag tog med mig prosecco jag fått i studentpresent och vi drack den och lade oss i hennes solstolar och tittade upp i himlen och sjöng det högsta vi kunde. Eller på taket i Shinjuku där vi hittade en magisk grillrestaurang där vi satt bland blommor och konstgräs och skyskrapor och låtsades att ingen skulle åka ifrån någon annan. Det finns sådana kvällar. Jag vet det för att jag har varit där. Även om kameror och texter och minnen sviker så har jag varit där. Och det känns bra att tänka på när man sitter i sin sommaridyll och försöker rangordna jobb för sitt CV.
Det är en konstig känsla att inte veta. Jag har, precis som så många andra, alltid varit omsluten av vetskapen att när sommarlovet är slut börjar skolan igen men nu är det bara 3, 2, 1 år kvar tills jag kan göra vad jag vill. Och nu sitter jag här 3,2,1 år senare och vet inte alls vad jag vill. Men det är spännande att känna att om två månader lever jag antagligen ett helt annat liv. Igen.
Jag vet inte om jag är överdramatisk men det känns som att de val jag gör nu kommer påverka resten av mitt liv mer än vad andra val gjort tidigare. Fast så kanske det alltid känns, inte vet jag. Men nu står jag här med ett jobb som jag snart kommer sluta på, ingen skola att komma tillbaks till och ingen som jag har några plikter till. Jag kan ta ett jobb där jag stannar. jag kan söka in till ett universitet och börja på en utbildning, bli student med allt vad det innebär. Jag kan åka till Japan och bo med Dakota, lära ut engelska eller starta eget. Plugga mer japanska. Jag vet att det inte behöver vara långsiktigt men det känns så, men jag kan inte ens bestämma mig för om det känns spännande eller jobbigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar