vad som står på

Här har det ekat tomt länge nu. Ville meddela att jag anlänt till London. Tycker kollaget ovan sammanfattar innehållet i huvudet mitt på ett hundraprocentigt korrekt vis. Pluggar bh-storlekar och tänker men skriver inte särskilt mycket. Nu när jag har slagit mig ner kan vardagen börja. Slagit mig ner = funnit lägenhet med bra wifi (!!!!) (och gullig roomie!!), köpt lunchlådor, städat toaletten, skaffat motsvarande ICA-kort och fått jobb med permanent (!) anställning. Har träffat många nya människor redan och återförenats med Maria äntligen! Våra första dagar ihop var komplett kaos åt alla tänkbara håll, men sakta men säkert kommer vi in i en rytm som funkar. Allt som kan gå fel har gjort det så denna veckan blir starten på våra nya liv i London.

att gömma sin hud

När jag tittar på dig vet jag precis hur mina läppar känns mot din hud. Rytmen på dina andetag. Tonläget och betoningen du skulle använt på meningen du skrev på chatten. Jag har ingen lukt som påminner om dig men när jag minns blir jag knäsvag och det blir svårt att andas när jag tänker på hur mycket jag saknar att vakna av att du håller om mig. Nu kan jag bara känna med hjärtat och ögonen. Det tar stopp vid fingertopparna. Där det verkar som att jag ska få känna tyget på dina lakan, ditt korta hår eller släta hud finns bara en skärm. En skärm och din röst som gör att hela jag skakar av otålighet. jag är så tacksam för internet som låter oss hålla kontakten men det äter upp mig att behöva leva genom skärmen för att få leva med dig. Och runt omkring mig växer alla upp och jag vet knappt någonting alls. Skyndar sig bort. Och dina ögonfransar rör sig i takt med dina ögon under ögonlocken och din käklinje är så hård att jag önskar att det ska gå hål på mig. Jag vill injicera dig i mig, alltid ligga i dina armar och leva i ditt skratt. Du är så öm och jag får ont av att känna allt du är. bäst jag åker långt ifrån härifrån för härifrån finns minnen överalltifrån och allt kommer närmare men du är kvar där och jag måste iväg en stund.

och det finns två album som jag kan lyssna på utan att tröttna och mitt te har tappat smaken och jag har tappat bort inspirationen. jag har nya kläder och hörlurar som fungerar och han skickar så fina sms till mig. och jag har ont i hjärtat för att flyktingkatastrofen är på riktigt och för att jag önskar att världen kunde vara som i naturfilmerna med havet som är lugnt och turkost och det ena beror på det andra och där ingen hatar någon annan.

om två dagar åker jag till London och efter söndag måste jag ha flyttat vidare. om två veckor kommer maria och vi har hösten ihop. hösten med nandos och JD cola för mig och redbull vodka för henne och med låttexter som vi sjunger fel och hjärtan som måste läkas och danser som ingen gör bättre än oss. snart har jag känt henne i ett år men vi har pratat nästan varje dag och snart kan vi besöka varandra spontant och äta chips och sminka oss och skvallra så som det ska vara.

Jag undrar varför man ibland behöver gå tillbaka för att komma framåt. förstå varför man gjort som man gjort och vad som egentligen hände när man inte kommer ihåg. varför jag går tillbaka till gamla spellistor för att förstå gamla känslor, fråga vad som hände mellan a och b det året då vi var för upptagna för att förstå. jag vill inte tillbaka dit så varför vänder jag mig om och frågar. imorgon sätter jag mig på ett tåg som går rakt fram. eller bakåt, om man så vill. för Stockholm tillhör något gammalt, något som inte längre är mitt. jag ska åka dit för att läka något som aldrig hade behövt gå sönder och det är svårt att förstå min position i det hela, bara att jag måste dit för att förstå och komma framåt, vidare.