Jag tycker inte om Lund. Nu var det sagt. Saknar att leva livet och älska varje minut av varje dag. Känner att jag måste iväg en stund och ladda upp igen för att inte tappa mig totalt men vet inte vart jag ska vända mig. Tre år är inte så himla långt men jag måste iväg då och då för att ladda upp. Vill inte fastna såhär som jag gör nu men redan efter fyra månader går livet runt i en cirkel av plugg och krök och jag vet att det finns mer bara inte just här. inte för mig. men jag känner inte att jag har rätt att klaga och säga så för jag ska ändå stanna. jag ska göra klart min utbildning. fastän jag har lägsta betyg i allt och börjat röka för att få tiden att gå så stannar jag så jag har ingen rätt att klaga. hur ska man veta vad som är rätt att göra när man inte har något vettigt alternativ till vad man inte vill. vad i helvete sysslar jag ens med

förvirrat klotter

ibland tänker jag på saker jag inte förstår mig på. saker som jag fått höra i förbigående eller bara förundrats över. till exempel fick jag höra av en nära vän att jag borde se Amelie från Montmartre för den påminde honom så mycket om mig. Eller att jag borde läsa Morgon i Jenin för att jag borde kunna relatera. det är alltså tankar som folk har eller haft om mig som jag aldrig kan ta mig in i. jag blir sådär själviskt nyfiken som man blev när någon hintade att den kanske var kär i en på högstadiet. Jag tänker på fransk popmusik, för jag kommer nog aldrig lära mig franska av den simpla anledningen att jag inte försöker. ändå lyssnar jag på det och det liknar inget annat. så undrar jag varför man går ut och festar på det sättet man gör. är det för att det känns så absolut kravfritt att släppa loss till musik (oavsett bra eller inte) och att fyllan liksom blir vardagskulturens svar på själslig rensning. hur kommer det sig då så mycket med en utgång inte är så? en närmast pretentiös utseendefixering och mer. ändå lider jag inte av varken mitt läppstift eller min urringning. hela festkulturen är så förvirrad. tiden är ur led.
här är lite foton på mig.

just nu känner jag för:

godis

daal med ris

läppbalsam

varmare väder

att sluta vara sjuk

pizza

bra musik

Balansekvationen

Jag tröstar mig med att jag alltid kan komma tillbaka. När jag vill faktiskt. Flygplatsen ligger inte långt bort och sista minuten-biljetter är inte dyra. Helt oförberett lämnade jag en vardag som älskar i hela kroppen. Bytte äventyr, bästa vänner och fina restauranger mot tjocka böcker, networking och en stabil framtid. Det är inte över, inget är borta. Men det gör ont i mig att inte höra bussarna gasa utanför längre. Att inte kunna spontana ner till Maria på tio minuter. Att inte bo i mitten av vad jag älskar. Allt är relativt och möjligheter kommer nya, det kändes som det vettiga att göra nu men inuti är jag helt upp och ner. Jag vill resa mer, se mer, dansa mer men självklart är det inte över. jag måste ta mig igenom bokföringskursen och nationalekonomin och vad det nu mer är jag ska plugga.
Känns som att jag alltid är så dramatisk men det känns som det känns och någonstans måste man bara spilla ut det man tänker på. Jag vet att jag kommer trivas här också och tre år är inte så himla långt men som bekant vill jag att allt ska hända nu och går det inte snabbt finns det ingen poäng. Kanske är det det jag ska lära mig hantera nu. Det är så man bygger en människa.