har tappat bort min nya kappa samt hemnyckeln och klubben svarar inte i telefon. när jag var på väg hem till Maria frågar en gullig kille om jag vill låna hans jacka och vi pratar hela vägen hem. byter inte nummer med varandra. så många tillfällen som inte blir av för att det bara blev på ett annat sätt, man går om varandra och saker inte klickar så det känns att det inte är menat helt enkelt. försökte uttrycka hur jag ville ha en fin kille att krama i vinter och insåg att jag beskrev D.
Det slog mig att jag är på väg att växa upp. är inte längre beroende av mina föräldrar och kan laga mat på känsla. det är något bisarrt i att växa upp, en sådan grej som man hör att det antagligen kommer hända förr eller senare men känns så avlägset ändå (ungefär som en könssjukdom) och plötsligt så har det hänt så står man där bland julbelysningen på gatorna och väljer vilken honung som känns vettigast och betalar sina räkningar och har koll på livet. jag vet inte vart jag står i relation till allt men jag vet att det funkar. ändå behöver jag mer och jag undrar om det är av vana att leva i toppar och dalar eller om det är så jag vill ha det. finns alltid något att längta till och jag uppskattar att vara upptagen. är ledsen över att jag har så dåligt minne och inte längre är så bra på att skriva dagbok. och vill så gärna få tillbaks nycklarna jag tappade.
antar att det är det här som är lycka ändå, att vara nöjd med tillvaron och att allt funkar. inte längre bli chockad över motgångar eller behöva rådfråga om sina beslut. det är väl det som är grundpelaren i ett lyckat vardagsliv. För att ekonomin går ihop och jag kan dansa till bra musik nästan när jag vill och att jag bor vid en av Londons finaste gator med ett fantastiskt gäng människor så känner jag att det skulle kunna finnas något mer.
