Visdomar

Saker jag lärt mig av att bli lite äldre och lite vuxnare
- Pratar man med saker t.ex. sin micro så kommer folk förvirrat svara och tro att man menade dem
- Pendelkort är ALLTID mer värt än kontoladdning
- Lär dig laga mat. bara gör det
- Sängen är (oftast) inte bästa platsen för kreativt skapande, om man inte vill skapa barn och det vill då inte jag
- Om något inte smakar ok, testa att äta det med jordnötssmör
- Folk som inleder en konversation på fest med att prata om sin svåra barndom är sällan den du vill ha som bordsgranne
- Bete dig som att du vet vad du pratar om så kommer folk lyssna (praktiseras redan av jordens samtliga män, och dem går det ju för det mesta bra för)
- Om du tvekar över ett val är det alltid roligast i slutändan om man säger JA (finns dock uppenbara undantag så som erbjudanden om diverse oklara substanser, rattfylla m.m.)
- Testa ny mat > framstå som en idiot

en tanke

Ledig dag och jag har en att-göra-lista som är så vuxen. Nu när vardagsrytmen börjar komma igång igen blir jag rastlös och vill hitta på något mer. undrar vad som kommer hända nu. Näst på tur står ett jobbigt telefonsamtal, en date med en bok samt en livespelning och lite mer jobb men innan dess ska jag föna håret. Saknar Tokyo så det värker i hjärtat och ska verkligen försöka spara ihop nog med pengar för att kunna åka tillbaka i sommar. Jag börjar bli min egen människa och det känns bra. Kanske är det det som är grejen med att resa, för hur många människor man än träffar och tar in i sitt hjärta så är det du och bara du som rör sig på exakt samma vis som du själv. och det är det som gör ont, att ständigt skiljas från människor man lämnar bakom sig då man åker vidare. Eller som lämnar en själv bakom för att de ska vidare. resor skapar distans och avstånd och det finns inget sätt att hitta balans för man kan aldrig vara nära alla. Därför är det viktigt att vara nära med sig själv. Det låter klichéartat men det är en kliché av en anledning och jag tror inte man kan ta till sig dess fulla budskap förrän man inser det själv. och det har jag gjort nu. alla man träffar är sitt eget universum och jag önskar jag kunde få titta in andras. lämna dörren på glänt liksom även om vi inte blir bästisar och håller ihop hela livet så vill jag träffa alla igen. jag kanske är sentimental men det gör ont att lämna även de minsta bekantskaperna. därför är det viktigt att ens eget universum är stabilt. och någonstans mellan havregröt och perfekt uppradade trosor så tror jag att det nu är på väg.