Jag skrev in mig på en utbildning för varför inte. Trodde inte jag skulle komma in men med antagningsbeskedet framför mig kändes bara ångest. Är det inte ironiskt ändå, att sist jag kikade in här skrev jag om att vilja vidare, testa något mer. Och nu är jag tillbaka, med två veckor kvar i lägenheten här. För varje dag blir jag lite mer kär i London och alla jag träffat här. Detta kommer alltid vara min stad men jag tror att detta är det smarta nu. Börjar om igen men börjar på något vettigt. Jag vet att det finns en plats för mig här, även om det kanske inte blir nu, det gör bara så ont att åka. Jag önskar att jag skrev dagbok som jag gjorde varje dag för ett år sedan, nu tappar jag dagarna mellan varandra och minns inte så bra. Varje dag har varit annorlunda, något har hänt varje dag och varje kväll. Dansa på en bar, träffa alla möjliga sorters människor, hitta en klubb mellan lägenheterna. Jag har sett nya hörn, hört ny musik, förstått mig själv lite bättre (men samtidigt också mindre än någonsin). Jag har ny metall både inuti och utanpå, glittrigt läppglans i fickan och ett gäng erfarenheter som jag inte kan jämföra med något.
