Jag tröstar mig med att jag alltid kan komma tillbaka. När jag vill faktiskt. Flygplatsen ligger inte långt bort och sista minuten-biljetter är inte dyra. Helt oförberett lämnade jag en vardag som älskar i hela kroppen. Bytte äventyr, bästa vänner och fina restauranger mot tjocka böcker, networking och en stabil framtid. Det är inte över, inget är borta. Men det gör ont i mig att inte höra bussarna gasa utanför längre. Att inte kunna spontana ner till Maria på tio minuter. Att inte bo i mitten av vad jag älskar. Allt är relativt och möjligheter kommer nya, det kändes som det vettiga att göra nu men inuti är jag helt upp och ner. Jag vill resa mer, se mer, dansa mer men självklart är det inte över. jag måste ta mig igenom bokföringskursen och nationalekonomin och vad det nu mer är jag ska plugga.
Känns som att jag alltid är så dramatisk men det känns som det känns och någonstans måste man bara spilla ut det man tänker på. Jag vet att jag kommer trivas här också och tre år är inte så himla långt men som bekant vill jag att allt ska hända nu och går det inte snabbt finns det ingen poäng. Kanske är det det jag ska lära mig hantera nu. Det är så man bygger en människa.
