Jag skrev in mig på en utbildning för varför inte. Trodde inte jag skulle komma in men med antagningsbeskedet framför mig kändes bara ångest. Är det inte ironiskt ändå, att sist jag kikade in här skrev jag om att vilja vidare, testa något mer. Och nu är jag tillbaka, med två veckor kvar i lägenheten här. För varje dag blir jag lite mer kär i London och alla jag träffat här. Detta kommer alltid vara min stad men jag tror att detta är det smarta nu. Börjar om igen men börjar på något vettigt. Jag vet att det finns en plats för mig här, även om det kanske inte blir nu, det gör bara så ont att åka. Jag önskar att jag skrev dagbok som jag gjorde varje dag för ett år sedan, nu tappar jag dagarna mellan varandra och minns inte så bra. Varje dag har varit annorlunda, något har hänt varje dag och varje kväll. Dansa på en bar, träffa alla möjliga sorters människor, hitta en klubb mellan lägenheterna. Jag har sett nya hörn, hört ny musik, förstått mig själv lite bättre (men samtidigt också mindre än någonsin). Jag har ny metall både inuti och utanpå, glittrigt läppglans i fickan och ett gäng erfarenheter som jag inte kan jämföra med något. 

en produkt av samtiden, en galen neofil

har tappat bort min nya kappa samt hemnyckeln och klubben svarar inte i telefon. när jag var på väg hem till Maria frågar en gullig kille om jag vill låna hans jacka och vi pratar hela vägen hem. byter inte nummer med varandra. så många tillfällen som inte blir av för att det bara blev på ett annat sätt, man går om varandra och saker inte klickar så det känns att det inte är menat helt enkelt. försökte uttrycka hur jag ville ha en fin kille att krama i vinter och insåg att jag beskrev D.
Det slog mig att jag är på väg att växa upp. är inte längre beroende av mina föräldrar och kan laga mat på känsla. det är något bisarrt i att växa upp, en sådan grej som man hör att det antagligen kommer hända förr eller senare men känns så avlägset ändå (ungefär som en könssjukdom) och plötsligt så har det hänt så står man där bland julbelysningen på gatorna och väljer vilken honung som känns vettigast och betalar sina räkningar och har koll på livet. jag vet inte vart jag står i relation till allt men jag vet att det funkar. ändå behöver jag mer och jag undrar om det är av vana att leva i toppar och dalar eller om det är så jag vill ha det. finns alltid något att längta till och jag uppskattar att vara upptagen. är ledsen över att jag har så dåligt minne och inte längre är så bra på att skriva dagbok. och vill så gärna få tillbaks nycklarna jag tappade.

antar att det är det här som är lycka ändå, att vara nöjd med tillvaron och att allt funkar. inte längre bli chockad över motgångar eller behöva rådfråga om sina beslut. det är väl det som är grundpelaren i ett lyckat vardagsliv. För att ekonomin går ihop och jag kan dansa till bra musik nästan när jag vill och att jag bor vid en av Londons finaste gator med ett fantastiskt gäng människor så känner jag att det skulle kunna finnas något mer.

Visdomar

Saker jag lärt mig av att bli lite äldre och lite vuxnare
- Pratar man med saker t.ex. sin micro så kommer folk förvirrat svara och tro att man menade dem
- Pendelkort är ALLTID mer värt än kontoladdning
- Lär dig laga mat. bara gör det
- Sängen är (oftast) inte bästa platsen för kreativt skapande, om man inte vill skapa barn och det vill då inte jag
- Om något inte smakar ok, testa att äta det med jordnötssmör
- Folk som inleder en konversation på fest med att prata om sin svåra barndom är sällan den du vill ha som bordsgranne
- Bete dig som att du vet vad du pratar om så kommer folk lyssna (praktiseras redan av jordens samtliga män, och dem går det ju för det mesta bra för)
- Om du tvekar över ett val är det alltid roligast i slutändan om man säger JA (finns dock uppenbara undantag så som erbjudanden om diverse oklara substanser, rattfylla m.m.)
- Testa ny mat > framstå som en idiot

en tanke

Ledig dag och jag har en att-göra-lista som är så vuxen. Nu när vardagsrytmen börjar komma igång igen blir jag rastlös och vill hitta på något mer. undrar vad som kommer hända nu. Näst på tur står ett jobbigt telefonsamtal, en date med en bok samt en livespelning och lite mer jobb men innan dess ska jag föna håret. Saknar Tokyo så det värker i hjärtat och ska verkligen försöka spara ihop nog med pengar för att kunna åka tillbaka i sommar. Jag börjar bli min egen människa och det känns bra. Kanske är det det som är grejen med att resa, för hur många människor man än träffar och tar in i sitt hjärta så är det du och bara du som rör sig på exakt samma vis som du själv. och det är det som gör ont, att ständigt skiljas från människor man lämnar bakom sig då man åker vidare. Eller som lämnar en själv bakom för att de ska vidare. resor skapar distans och avstånd och det finns inget sätt att hitta balans för man kan aldrig vara nära alla. Därför är det viktigt att vara nära med sig själv. Det låter klichéartat men det är en kliché av en anledning och jag tror inte man kan ta till sig dess fulla budskap förrän man inser det själv. och det har jag gjort nu. alla man träffar är sitt eget universum och jag önskar jag kunde få titta in andras. lämna dörren på glänt liksom även om vi inte blir bästisar och håller ihop hela livet så vill jag träffa alla igen. jag kanske är sentimental men det gör ont att lämna även de minsta bekantskaperna. därför är det viktigt att ens eget universum är stabilt. och någonstans mellan havregröt och perfekt uppradade trosor så tror jag att det nu är på väg.

vad som står på

Här har det ekat tomt länge nu. Ville meddela att jag anlänt till London. Tycker kollaget ovan sammanfattar innehållet i huvudet mitt på ett hundraprocentigt korrekt vis. Pluggar bh-storlekar och tänker men skriver inte särskilt mycket. Nu när jag har slagit mig ner kan vardagen börja. Slagit mig ner = funnit lägenhet med bra wifi (!!!!) (och gullig roomie!!), köpt lunchlådor, städat toaletten, skaffat motsvarande ICA-kort och fått jobb med permanent (!) anställning. Har träffat många nya människor redan och återförenats med Maria äntligen! Våra första dagar ihop var komplett kaos åt alla tänkbara håll, men sakta men säkert kommer vi in i en rytm som funkar. Allt som kan gå fel har gjort det så denna veckan blir starten på våra nya liv i London.

att gömma sin hud

När jag tittar på dig vet jag precis hur mina läppar känns mot din hud. Rytmen på dina andetag. Tonläget och betoningen du skulle använt på meningen du skrev på chatten. Jag har ingen lukt som påminner om dig men när jag minns blir jag knäsvag och det blir svårt att andas när jag tänker på hur mycket jag saknar att vakna av att du håller om mig. Nu kan jag bara känna med hjärtat och ögonen. Det tar stopp vid fingertopparna. Där det verkar som att jag ska få känna tyget på dina lakan, ditt korta hår eller släta hud finns bara en skärm. En skärm och din röst som gör att hela jag skakar av otålighet. jag är så tacksam för internet som låter oss hålla kontakten men det äter upp mig att behöva leva genom skärmen för att få leva med dig. Och runt omkring mig växer alla upp och jag vet knappt någonting alls. Skyndar sig bort. Och dina ögonfransar rör sig i takt med dina ögon under ögonlocken och din käklinje är så hård att jag önskar att det ska gå hål på mig. Jag vill injicera dig i mig, alltid ligga i dina armar och leva i ditt skratt. Du är så öm och jag får ont av att känna allt du är. bäst jag åker långt ifrån härifrån för härifrån finns minnen överalltifrån och allt kommer närmare men du är kvar där och jag måste iväg en stund.

och det finns två album som jag kan lyssna på utan att tröttna och mitt te har tappat smaken och jag har tappat bort inspirationen. jag har nya kläder och hörlurar som fungerar och han skickar så fina sms till mig. och jag har ont i hjärtat för att flyktingkatastrofen är på riktigt och för att jag önskar att världen kunde vara som i naturfilmerna med havet som är lugnt och turkost och det ena beror på det andra och där ingen hatar någon annan.

om två dagar åker jag till London och efter söndag måste jag ha flyttat vidare. om två veckor kommer maria och vi har hösten ihop. hösten med nandos och JD cola för mig och redbull vodka för henne och med låttexter som vi sjunger fel och hjärtan som måste läkas och danser som ingen gör bättre än oss. snart har jag känt henne i ett år men vi har pratat nästan varje dag och snart kan vi besöka varandra spontant och äta chips och sminka oss och skvallra så som det ska vara.

Jag undrar varför man ibland behöver gå tillbaka för att komma framåt. förstå varför man gjort som man gjort och vad som egentligen hände när man inte kommer ihåg. varför jag går tillbaka till gamla spellistor för att förstå gamla känslor, fråga vad som hände mellan a och b det året då vi var för upptagna för att förstå. jag vill inte tillbaka dit så varför vänder jag mig om och frågar. imorgon sätter jag mig på ett tåg som går rakt fram. eller bakåt, om man så vill. för Stockholm tillhör något gammalt, något som inte längre är mitt. jag ska åka dit för att läka något som aldrig hade behövt gå sönder och det är svårt att förstå min position i det hela, bara att jag måste dit för att förstå och komma framåt, vidare.

tapioca på trettonde våningen en gång i tiden

Friendly reminder till alla om att:
• man inte måste fixa håret varje morgon 
• det är okej att gråta även om det råkar bli mest hela tiden 
• att ha hemligheter för sina föräldrar är opraktiskt men ibland nödvändigt och nästan alltid helt okej. 
• det kan stå dumheter även i böcker 
• liquid eyeliner är överskattat 
• inte skada dig själv du är fin du är glitter du är energi 

Nu är jag ledig för ikväll och imorgon ska jag vara kreativ + titta på utbildning. herregud. att växa upp.

FIERCE

Smize game level: Cajsa.
Åter igen har gamlingar charmat mig. på riktigt alltså. ett gammalt par var inne och damen provade ett par shorts. när hon kom ut ur provrummet började hennes make flirta med henne och hon rodnade och sen pussades de. alltså gud kan jag få bli sån när jag blir gammal? vill också vara härlig och glad och flirtig med min partner och inte ens när vi är trehundra år gamla ska vi sluta ha roligt.
Idag har Dakota och jag gjort upp en livsplan och den är så rolig och TUFF. vill vill vill att allt vi pratar om ska hända och det känns som att det kan bli så också. hoppas han blir min gamling.

till morning comes

det känns konstigt att efter en magisk vecka så ska jag bara kastas tillbaka i en rutin. men det är väl så

det funkar. jag behöver  bearbeta och älta mina känslor, det går bara runt runt i mitt huvud och jag kan inte koppla på högtalarna i vardagsrummet så det känns värre liksom. vill bara sätta mig ner och prata och prata och prata och fråga och vara ledsen och tjatig eller glad och tjatig och få ut alltihop.

Saker som gjort mig glad:

denna bild. finns det finare? tror inte det. det är dakota som tagit bilden.

att det idag komm en båt med tre getter och lade sig i hamnen. hoppas de kommer och shoppar hos mig imorgon!

hur himlans gullig jag vart i håret senaste två dagarna

mina 392532935 små sår och blåmärken på benen som påminner om roliga dagar.

denna extremt fina bok med så himla fina bilder?? hur har detta undgått mig hela livet jag förstår det faktiskt inte.
samt:
- skypea med Dakota
- att cajsa ligger bredvid mig i sängen
- att jag åt vattenmelon idag
- att en liten gubbe tyckte jag var fin som valde vindruvor över cigaretter
- att jag såg en bit av soluppgången idag

blåmärken över båda benen

om själsfränder är på riktigt känns det rimligt att de kanske bor på andra sidan av jorden ifrån en. Det är orättvist hur vissa kan bo på samma gata eller till och med samma lägenhet som den de älskar, medan andra måste förlita sig på tålamod och tillit och löjligt stora summor pengar för att få förhållandet att hålla över tidszoner. det är orättvist hur andra säger att det bara är en pojke och att den känslomässiga investeringen inte kommer bli värt det. att du är kär nu men vänta några veckor så kommer det inte kännas så viktigt. de säger att kanske ses ni om tio år igen när livet ser annorlunda ut men i mig känns det som att hjärtat går i bitar när jag tänker på att pussa honom på kinden. timme efter timme på skype och oräkneligt antal sms men inte en enda gång kan vi röra varandra.

this text was originally written in English and can be found here.

och även om jag inte vill så tänker jag att kanske har de rätt ändå. att jag är för ung och dum och förstår inte att bara för att det känns bra nu så betyder det inte att det är klokt. men jag vill inte tro på sådana ord och jag vill inte tänka på framtiden. jag vill bara ha alltihop nu.

sånt man kan ta på

nr 1 är saker jag haft på mig / haft i min handväska idag. tycker det är en himla fin samling saker. Dakota har gjort ringen och gett mig armbanden och strumporna. kameran behöver numera lagas och solglasögonen köpte vi tre för hundra på ÖB innan vi smälte på festivalen.
jag lånade amandas rum för foto nr 2 men önskar det såg ut så hos mig. skivorna hade han med sig från USA och gick på repeat på repeat på repeat hela veckan. Och så världens snyggaste jacka jag fått i present också av honom. ibland är man bortskämd bara.

utan inbördes ordning

det har nu varit sommar i Sverige i en vecka och jag har haft turen att vara ledig och vill spara varenda minut i en liten låda och komma ihåg. det finns så mycket mer jag vill visa honom, vänner jag vill presentera honom för, och en lång lista på allt vi vill göra ihop. det är inte kul att han bor på andra sidan jorden när jag tycker om honom så det gör ont, hur fina tröstplaneringar vi än gör.

nu ska jag rensa ut och göra en rejäl down size på allt himla strunt jag äger. bort med det. sen är jag himla trött.

känns som att inspirationen är tillbaka i alla fall, fått ny luft och andra ögon och kan komma ur min fula rundgång.

mellan orangea hus

våran vecka ihop var magisk. skyndade mig till tåget för att möta honom i kungsbacka och sedan kunde jag inte sluta röra honom. det är så konstigt att se någon man är så van vid att ha i ett visst sammanhang, helt plötsligt i en annan miljö. det är som att två världar krockar, han från Tokyo, Kungsbacka från hela mitt liv. under veckan som gått har vi hunnit med att gå på way out west, se Alt-J och fler (med tyvärr för svag bas, vad var grejen med det?), titta på jackor och inredningssaker till framtida lägenheter, hänga med Aydan, bada fast det var för kallt, dricka vin blandat med seven up i ösregn utanför hagabion och både tappa bort och få tillbaka en mobiltelefon. vi har dansat utomhus och inomhus och i ett tält. ätit klementin i sängen som är som ett kuddfort. cyklat och gått en lång skogspromenad.
jag fick feeling på kvällen och frågade om vi skulle ner till havet så vi cyklade dit, lade oss i en båt och upptäckte hur otroligt stjärnklart det var och han lärde mig hur man hittar stjärnfall. sedan höll jag på att kissa på mig pga han lekte skräckfilm med mig. dagen efter gick vi upp klockan sex och åkte till Köpenhamn. jag var mer intresserad av att ta kort på honom än något annat, därav det smala spektrumet av foton. Hyrde cyklar och utforskade. drack vin och spelade scrabble mellan några hus och cyklade tillbaka och lyssnade på basen i högtalaren. det gör så himla ont att han har åkt hem för jag vet att det kommer vara jobbigt att inte kunna ses. hur funkar sånt här liksom. vill komma ihåg hur prick varenda minut av den här veckan kändes så jag har i alla fall det. overkligt.

try to hide it out but my tracks are better

så här fint hade jag och cajsa i kväll. vi satt ute och pratade och myste och allt var bara fint. för en stund sedan kom jag att tänka på pillow forts och var i här hemma man bäst kan bygga ett. blev sådär orimligt explosionsartat exalterad och saknar min kuddfortspartner. har verkligen peppat upp mig själv helt fantastiskt, lyssnat på fantastisk musik och bara vart glad och glad. känns bra. det är så sjukt hur bra det kan kännas att grotta ner sig ordentligt i ett fantasiscenario. bara dyka ner i vad som känns härligt just nu och när man kommer upp känns det som när lilla sjöjungfrun slänger med håret och man är fem gånger gladare än innan.  repetera så fort allt känns dåligt.

komprimera mig till ett litet jävla majskorn

mitt tumblrarkiv.

 mobilbild från kentfest förra året.

vet inte vad det är med mig, kan inte bli lugn. nu är det ju i princip bestämt att jag ska till London, spendera hösten där och kanske våren eller i alla fall så länge som det går även om det bara blir en vecka. nu är det bestämt så då börjar jag direkt titta efter vad annat man kan hitta på. jag är så hopplöst rastlös och vill att allt ska hända nu direkt och helst flera saker på raken. den här jävla icke-sommaren, det stela jobbet, hon trötta jävla bruden på mitt jobb. JAG VILL BORT. det är som att hela miljön här kväver mig och allt jag får är huvudvärk, svårt att andas och för låg lön.
Vill snabbspola till tisdag kväll om en vecka då jag får åka hem och träffa dakota och ha semester. klipp sedan till nästa ledighet. klipp till att säsongen är över och jag är hemma och träffar alla och tar körkort. klipp till att jag sitter på planet till London.

Jag behöver en sån natt. En sån där magisk natt där gatlyktorna lyser orange och det inte spelar någon roll vad klockan är och där alla är nära varandra och man bestämt sig för att vara kär. Mörkret kan svälja mig hel, jag kommer inte sluta dansa. Det finns inget tåg att passa och ingen plats att finna sig på. Om jorden sprängdes i småbitar nu skulle jag inte märka det för jag hör bara musiken. Om jag bara kan få en sån natt till. Vi går på efterfest, och sen en efter-efterfest. Det spelar ingen roll var timmarna börjar och slutar. Låt på låt avlöser varandra, känns förlösande, bortslösade men det är en skön slösaktighet. Dagarna har flutit ihop nu men kvällarna är alla lika tydliga, livfulla. Jag behöver mitt fix av liv och rörelse, utan det haltar jag och ser inte klart. I de tv strålkastarna kan jag se. Kan jag få en sån natt till, för just nu är jag i ett moln, ett overkligt töcken och allt jag gör är att vänta. Vänta och skriva. Skriva och vänta.

rimliga klagomåls dag

är så himla glad över att ha två dagar ledigt igen. ska bli så överdrivet skönt. insåg precis att jag är förkyld och hoppas att det hinner gå över innan nästa vecka då JAG SKA VARA LEDIG I EN HEL VECKA. kan inte vänta. på min lediga vecka ska jag göra roliga saker som att titta på matildas nya lägenhet, ta massa fina bilder, >>>>se Alt-J live<<<<<<<- obs obs viktigt!!), åka båt, träffa Dakota igen, ha på mig fina kläder, eventuellt gå på avskedsfest (mindre roligt pga. avsked) osv osv. allt känns ok nu.

folk jag träffat

tänker på tjejen jag träffade på en halloweenfest, jag minns inte hur men vi klickade direkt. vi dansade hela natten, önskade låtar, tyckte om samma drinkar. efter oräkneliga antal shots hamnade vi utanför klubben i novemberkylan och hon berättade om att hon förlorat oskulden till en kille på en klubbtoalett den sommaren fast hon inte riktigt ville. sedan dansar vi igen.

när jag precis kommit till tokyo sökte jag högt och lågt efter äventyr och ville träffa nya människor. han behövde modeller. jag blev ingen modell och han blev ingen nära vän till mig, men platserna han visade mig kommer jag att minnas. jag ser fortfarande hans namn under foton i tidningar och på internet.

jag tänker på en vän till mig som jag bara träffade i verkligheten ett par fåtal gånger. vi fann varandra i att peppa och prata om låtsasscenarion som aldrig kunde hända. jag var med henne när hon ville bryta med sin familj, hon var med mig i mitt första kärleksdrama. hon tog bort mig från facebook. långt senare fick jag veta att att hon både bytt kön och namn.

2008 eller något var jag på språkresa och trivdes inte särskilt bra. i bilen som skulle skjutsa oss från flygplatsen in till stan kom en rysk tjej i min ålder in i bilen och hon var det vackraste jag sett. vi hamnade aldrig i samma grupp eller någonting, men en gång gick hon med mig och mina vänner hem. vi skulle in i en affär och jag vågade fråga om hon ville följa med men hon sade nej tack och gick hem.

en kille som jag brukade chatta med, tror vi träffades genom gemensamma vänner. vi pratade ofta på msn när det fanns, men till slut blev hans psykiska ohälsa för mycket för mig och jag slutade prata med honom. jag minns inte längre vad han heter och vet inte om han fortfarande lever.

vad hände

Idag och igår var Aydan här och vi har haft det så mysigt + har mått bättre när jag har varit upptagen. Igår kväll åt hon, amanda och jag skaldjurspasta på en restaurang vid havet med solen i ansiktet och idag tog vi promenad och låg på klipporna och gick på loppisar. insåg också att det vart fullmåne också vilket gjort att allt känts värre. snackade massor. känns lite tungt att gå tillbaks till jobbet ändå, men känns som att jag ser ljuset i slutet nu liksom. Har tre ledighetstilfällen kvar, och totalt 20 arbetsdagar ungefär. längtarlängtarlängtar.